“Författaren Maria Byqvist är en …”

Tangenterna klickade under fingrarna.

“Vad då författare? Ssskulle det inte vara jag sssom var det viktiga här?” väste draken och lade huvudet på skrivbordet.

“Men du Flamma, jag försöker faktiskt skriva ett författarporträtt här.”

“Va då författare? Du är draksssekreterare, tack ssså mycket. Det är MIN berättelse det här. Får du hålla på själv ssså blir det bara alldelesss vimmelsssnurrigt. Nu berättar jag!” fortsätter draken med rynkade ögonbryn.

“Ssskriv på nu.” Den självutnämnda, och numera bryskt avtitulerade författaren, suckade och väntade med fingrarna i luften över tangentbordet. “Draksssekreteraren Maria är lite sssom en sssån där sssannolikhetsgrej. Ni vet en sssån där att om man har tillräckligt många apor som knackar på varsin skrivmaskin så skriver nån av dem till slut Shakespears samlade verk. Min draksssekreterare är just en sån apa. Fast det är jag som gör det mesta jobbet. Jag var med och vet vad som hände. Fast en berättelse om en drake är ssså klart bättre än Shakespeare, för det är väldigt stor brist på drakar i hansss berättelser. Sssuperenorm drakbrist till och med.”

Draken doppade ner nosen i tekoppen på skrivbordet och med ett gurglande slurpande tömdes koppen.

“Du har för lite sssocker i för min sssmak.” sade draken.

“Det beror nog mest på att det var mitt te och jag​ inte vill ha elva sockerbitar i en kopp.” svarade den som ville bli författare och gick ut i köket efter mer. I två muggar den här gången.

“Det tog lite tid för dig att ssskriva ner allt.” Draken såg på sin draksekreterare med huvudet på sned. “Ja, det går inte på en fikarast att skriva ner allt du varit med om sedan Karl XIIs tid.” försvarade sig draksekreteraren, som egentligen ville bli kallad författare. “Dessutom är du lika sammanhängande som om man kastar en tegelsten i en mjölsäck så strukturen …”

“Tegelssstensstruktur kan du vara själv.” grymtade draken och fnös ut en liten blågrön eldslåga ur nosborrarna. “Ssska jag hjälpa till mer med det här ssså vill jag ha kakor.”

Nu försökte den arma draksekreteraren skriva vidare med ett intensivt kaktuggande drakhuvud precis bredvid örat.

“Det är alldelesss underbart med en drakberättelssse, för drakar är bässst i allmänhet och jag i sssynnerhet.”

Draksekreteraren petade diskret ut en kaksmula ur örat och fortsatte skriva.

“Sssen måssste du berätta hur vi träffadesss.” fastslog draken.

“Vi träffades när jag var på slottet och du kom runt ett hörn och krockade med mig, Flamma. Det är väll ingen stor grej att skriva om?”

“Sssåklart det är!” svarade draken och ramlade nästan av axeln. “Hur många känner du som sssprungit ihop med en drake på ett ssslott va?”

“Jo, jag håller med. Det är väldigt få som förunnats den ynnesten.” svarade Maria. “Jag hade blåmärke på skenbenet i flera veckor.”

“Jag vet.” fnissade draken. “Du sssåg ut som om du hade börjat mögla. Du pratade om alla drakar på Ssstockholms ssslott och då ville jag komma fram och prata med dig. Men jag ville nog lite väl mycket och golvet var väldigt halt. Du var ju på väg bort …” Flamma såg med ens allvarlig ut. “Tänk om du hade hunnit gå din väg och aldrig fått veta sssanningen om alla drakarna? Jag är rätt ensssam ibland vet du. Det är verkligen inte lätt att vara en ensssam drake i en värld av människor. En hemlig drake desssutom.”

Strömmen av ord avbröts av en snörvling och draken gömde huvudet bakom håret på kvinnan vid skrivbordet. Tangenklickandet upphörde och en hand började stryka draken över ryggen.

“Det är inte lätt att vara ensam Flamma. Det vet jag också. Fast absolut inte så länge som du. Nästan 325 år är en lång tid.”

“Jag har ju inte varit ensssam hela tiden.” svarade draken och snöt sig trumpetande i gardinen som skyddade omvärlden från synen av just den draken. “Och nu ssså har jag dig. Du är nässstan så bra som en drake. Vi kan sssäga att du är hedersdrake.”

Draken lyfte upp huvudet och den långa slanka svansen fick först en knorr och sedan en till. Uppmärksamhet på något var inte den här drakens starkaste gren. När det gällde envishet så hade hon stått på vilken olympisk prispall som helst, men fokuseringen hade flytt ut genom ett öppet fönster någon gång för länge sedan och aldrig brytt sig om att hitta tillbaka.

“Ssskriv att du kan komma till ssskolor och lära dem att ssskriva egna ssagor, helssst om drakar.” väste draken och lade upp svansen på människans andra axel. “Nått borde jag ändå ha lärt dig under åren vi har ssskrivit tillsammans.”

“Tack så mycket Flamma, för ditt oerhört generösa förtroende för mig.” svarade Maria.

“Ingen orsssak.” sade draken med ett brett leende som skulle ha fått den mest förhärdade alligator att blekna av skräck gömma sig under närmaste soffa. “Jag är sssnäll ibland när du har förtjänat det.”

Draksekreteraren såg på när den allra sista av de femtiotvå kakor hon ställt fram försvann ner i drakgapet med hjälp av svanstippen.

“Jag tror att jag ger upp på det här med författarporträtt nu Flamma.”

“Det låter sssom en sssmart idé.” Draken nickade gillande. “Kakorna är ju ssslut nu. Blir det middag sssnart?”

Draksekreteraren som hade velat bli författare fick en varm och lite disktrasefuktig drakpuss på kinden och gick iväg till köket för att laga mat åt draken.

“Du, ssska vi ssskriva lite mer ikväll. Mitt drakliv räcker minssst till en triologi på arton delar.”

Ett uppgivet stön hördes från köket.